Beautiful People

Ett bildreportage hur vuvuzelan användes under Barnes match igår.

Sista kvällen med gänget

Ja, innan sommaruppehållet alltså.

19.45 på torsdag.

Anmälan medelst kommentar.

Fan! Vit tröja gäller!

Can't walk through this alone

Jag har lyssnat på pop hela livet. Näst efter fotboll är pop det största i mitt liv, sett till antal år man varit intresserad av något. Det första jag minns som positivt i mitt liv var popmusik. Eftersom jag är född 1971 hamnar vi...låt säga, vid 1976 då de första riktigt tydliga musikaliska spåren sattes. Det var farsans plattor såklart: E.L.O. Blood, Sweat and Tears. Billy Swan. Stevie Wonder. Jag svalde allt okritiskt. Och fortfarande lyssnar jag, som en besatt på jakt efter något ogripbart. Den perfekta låten*, någonstans därute finns den...

Spela själv kan jag inte. Följdaktligen är jag i stort sett helt ointresserad av musiker i allmänhet och deras färdigheter i synnerhet. Inget är tråkigare än musikers behov att visa sina färdigheter. Inget! Toto-människor, ni vet. I Hedemora var det av någon märklig anledning bara pingstvänner som lyssnade på Toto (ok, "Africa" stod man väl ut med, men de där dårarna lyssnade på hela plattan). Sen stod de där, i en ring, och dansade sin knyckiga och nyktra dans till alla otroliga basgångar och skit. Men, för att återgå till musikerämnet, vore jag tvingad att lista mina favoritmusiker, vore jag tvingad att sätta samman min privata supergrupp, då skulle bandet se ut såhär:

Trummis: Dennis Wilson i Beach Boys.
Bas: Paul McCartney
Keyboard och piano: Jisses...ingen aning...Elton John?
Gitarr: Antingen J Mascis eller Marr från Smiths, det beror på humör...
Sång: Bob Mould kanske.

Låter väl bra detta. Tyvärr ett litet tillägg bara:

Text och Musik: Fiffan från Barnes.

Självfallet blir det pannkaka av det bandet och exakt så kändes det i torsdags. Ett ypperligt gäng träffades för att lira, inte pop, men fotboll. Men då absolut ingen del av laget hade en aning om vad de andra delarna höll på med och eftersom ingen del av laget fattade någonting av spelidé, uppenbarligen för att någon sån inte fanns, funkade ingenting. Ingenting! Det blev mest konstigt.

Som vanligt var det halvdåligt med folk så Oscar ringde in Fredde plus en skäggig kille som kallades för Micke. Fiffan tog med Gunnar. Utöver nämnda deltagare var även Janne och Christian tillbaka och det var roligt att se att båda var pigga och glada efter lång frånvaro. Christian var så taggad att han på fullaste allvar tänkte spela två matcher samtidigt, men valde till slut grannplanen. Alla som var på plats såg att vi var ett stabilt gäng ändå. Övriga Barnesare denna kväll var Kosse och Anders och så Magnus såklart.

Det var länge sedan vi skapade så mycket i en match, det ska vi inte sticka under stol med. Vissa anfall var utomordentligt snabba och eleganta. Men tyvärr var många anfall inte ett dugg snabba och eleganta också, främst under första halvlek. Hela tiden fann en frustration hos oss, va fan funkar det inte för?, skrek vårt spel. Men visst, vi har spelat sämre många matcher och ändå vunnit. Vi missade tre öppna mål.

Motstånd satte sin bästa chans, ett skott som strök Oscars kind och Fiffans fingrar innan det satt i krysset. I övrigt hade de inte mycket, de knölade väl runt som ett typiskt korplag, men de gjorde det utan att släppa in mål. Under andra halvlek sökte vi vid de flesta anfallen Skägg-Micke som target och han var helt suverän där och vi byggde riktigt bra anfall gång på gång. Men som sagt, avslutningarna...

Anders sammanfattade matchen på pricken både i sak och mening: "AAAHHHGG! FAN!...va FAN! Vad är det som krånglar NU DÅ?" (även om just den grejen handlade om en helt annan sak, han fastnade med foten mellan bil och trottoar när han skulle kliva ut efter samåkning).


*Under senare år blir jag mer och mer övertygad att den perfekta låten faktiskt är "Trains" med bandet The Nashville Ramblers, men det är en helt annan historia.

Fullt fart framåt på torsdag

19.00. Vit tröja.

Kommentera!

We are the stolpskott conspiracy

Det skadedrabbade livsstilskonceptet Barnes United rullar vidare. Och även denna vecka kan vi presentera ett gäng mer eller mindre fasta nyförvärv. Dels plockade nye Oscar med den ännu nyare Fredde. En tung Rooney-typ som såldes in med orden "han är förhoppningsvis nykter" samt "sist vi spelade blev han utvisad". Kan han vara den som bevisar att den pågående kommentarsdiskussionen spela vs supa kanske är helt onödig? Behöver man verkligen avstå något av dem? Sedan plockade den nygamle Tobbe med kusin "Niklas", en vindsnabb yngling med en bollkoll de flesta Barneslivsstilsanhängare bara sett på betal-tv. Niklas får hädanefter kallas "Niklas" eftersom han till vardags spelar div 3-fotboll och har skrivit på papper att han ej får spela i andra lag. Ah! Sweet laglöshet! Och som körsbäret i kompotten plockar den inte fullt så nye Kosse med Erik, som redan gjort ett gästspel i Barneströjan om kanslipappren stämmer hyfsat. Erik är inte bara en vass utespelare med bra tryck i skottet, han är dessutom en finfin målis. Med dessa spännande nyförvärv, deras Barnesvänner och de vänlösa Johan (målis i första) , Robin och Martin kan det väl inte gå fel? Eller?

För motståndet står Volgograd nånting. De har en vinst hittills i år. En wo från Tidsfördrif. Föga imponerande.

Och de känns lika föga imponerande i matchinledningen. Slarviga och onödigt tuffa. Barnes, däremot, rullar boll fint, kontrollerat och kreativt. När domaren (Tomten är tillbaka! Och han hälsade att han minns att vi en gång var Cliff Barnes och att han minns de gamla goda serierna och att han minns brorsorna. "Brorsorna?" undrade coach, "Ja, ni hade ju några bröder i laget. Ettriga rackare.". "Ah, nej. Det var ett tag sen." svarar coach utan att egentligen veta vilka bröder tomtedomaren menar. Knutell? Lindström? Eller klanen Engström som gjorde Kalle sällskap under något år i mitten av 00-talet, typ? "Nej, det var ju förra året. Eller, det kanske det inte var. Äsch, kul var de i alla fall.") sedan valde att skicka den mest terrieraktige motståndaren av planen för snack eller svordomar eller vad det var, körde Barnes powerplay på bästa CCCP-manér. Det dröjde inte länge innan Erik koncist bankat in en 1-0-ledning till livsstilskonceptet Barnes.

Nu stannar vi upp lite. Vi är alltså fortfarande ett man mer på plan. Vi leder med ett mål och styr matchen ganska tryggt. Det känns viktigt att understryka detta för att förklara hur märkligt det kommande skeendet är.

Nåväl, efter ledningsmålet och med sisådär 30 minuter kvar att spela halkar plötsligt hela Barnes ned ett tjugotal meter i banan. Vilket självklart ger motståndarna bra läge att trycka på rejält. Och på bara nån minut ändras matchbilden radikalt. Plötsligt är livsstilskonceptet Barnes det jagade, skadeskjutna djuret. Volgograd whatevers trycker på som om hela livet hängde på det. Deras fanskara i form av en lönnfet snubbe i en solstol manar på som om han var dyngrak på tuppfäktning i en skum källare i Mexico City (det fanns faktiskt en kille till i publiken. Han satt med ryggen mot stålnätet med en systemkasse framför sig och hinkade starkbock. Under matchen letade han sig bort till vår bänk och snackade med Fredde. Deras koppling förblir oklar.) Föga förvånande gav det resultat. En snygg hörna och en välriktad nick av deras 100-pannorsbjässe på topp och det var kvitterat. Fortsatt Schmolgogradpress, sedan pausvila.

Taktiken inför andra är solklar. Upp med laget, högre och tyngre press. Tätare byten.

Det är ett nytt livsstilskonceptet Barnes som inleder andra. Vi spelar precis som vi sagt och vi gör det bra. Snabba two-touch-anfall. Hög press. Fina kombinationer. Men fortfarande ohyggligt svårt att få det där allra sista att stämma. Istället blir det - som så ofta på sistone - en motståndarboll som är först att vidröra nät. Det är i det närmaste en karbonkopia av Patriks rökare från härom veckan. Svinsnyggt. Och självklart helt oförtjänt. Någonstans här börjar gamnacken träda in lite här och var. Vafan, ska det bli en sån här dag igen. VI gick ju för vinst. Oavgjort skulle kännas som torsk. Fast inte lika mycket torsk som riktig torsk, skulle det visa sig. Medan vi förtvivlat pressar framåt i rader av fina anfall lyckas de få en billig frispark som efter en olycklig retur slås stolpe in och det är 1-3. Här borde det med all rimlig logik bara rasa iväg, men unge "Niklas" vill annorlunda. En fin pass att löpa på från Robin (som under matchen främst hamnade på backposition. Märkligt, tyckte såväl Robin som vi andra - men han skötte det med bravur. När fan ska vetenskapen erbjuda kloning av annat än får? En hel långsida med Robinar vore fantastiskt), en lika fin löpning och ett iskallt avslut så var det reducerat med en minut kvar att spela. Självklart lyckades vi inte få in den där sista bollen. Men det var åtminstone spännande in i det sista.

Sedan är det självklart sjukt surt att än en gång vara det - avsevärt - bättre laget och ändå inte få utdelning. Nyförvärven var alla skitbra. Ingen skugga över dem - eller någon annan, för den delen. Barnes var bra idag. Stundtals riktigt bra. Men konceptet innefattar ju som bekant en hel del närmast Lutheranskt lidande och att torska mot kassa tabelljumbos tillhör tyvärr också det Barnes DNA. Liksom att tvåla till samma dynggäng så det skrivs temaalbum och novellsamlingar om det vid höstens returmöten.

Lite om svensk Barnesomsorg

Att vara pappaledig är kanske svårt att jämföra med att spela korpfotboll, men jag tror att det kanske kan funka ändå.
Det finns en ganska vanlig bild av pappaledighet som en ren lyxtillvaro där man fikar, kollar film (eller sport) och hänger med sitt relativt okrävande/självständiga/ständigt leende lilla barn hela dagarna. Särskilt ofta får man möta attityder åt det här hållet detta när kvicksilvret börjar leta sig upp emot de tjugo och solens närvaro blir alltmer regelbunden. Till viss del stämmer det - det kan absolut vara hur skönt och berikande som helst. Men minst lika ofta är det bara sjukt jobbigt och frustrerande - tills man kommer på vad man håller på med och varför. Är det någon som inte fattar kopplingen till Barnes United redan här? I så fall - läs igen.

En annan sak med pappaledighet är att man har betydligt mindre tid till egna aktiviteter än vid heltidsjobb. Därför blir detta en försenad dubbelrapport, där tanken är att summera de senaste två Barnesäventyren på Olovslunds grus.
Vi börjar med att ta oss två veckor tillbaka i tiden. Här kommer den, matchrapport ett av två:

- "Jahapps."
- "Blir ju kul det här."

Att närma sig Olovslunds BP och veta att vi är två man kort, samtidigt som man ser tio synkroniserade motståndare värma upp är en speciell känsla. Svårdefinierad. Uppgiven, men ändå innerligt krigslysten. Som Braveheart utan häst och svärd, som Travis Bickle utan mohikan och arméjacka, som penis utan polarna pung. Ungefär. Som sagt, det är svårt att ge rättvisa i ord.

Hoppet stod hur som helst till Tobbe. Tobbe, denna korpfotbollens ideella legoknekt. Denna outtröttliga Kalles Kaviar-blonda Duracellkanin till fotbollsspelare. Barnes-profilen som under utomhussäsongen spelar i ett annat lag, som turligt nog spelar samma dag som vi, på samma plats. Och visst fanns han där på planen bredvid, kämpandes sin andra match i följd. Skulle han ställa upp på en tredje? Jamen, så jävla solklart att han skulle. Och slet med sig en riktig lagkompis gjorde han också. En Oscar. Heter man Oscar och lirar i Barneströja är man bra. Det är en regel. Även så idag, skulle det visa sig. Därtill slet de tu med sig två andra tillfälliga lagkamrater, från sitt tillfälliga lag. Bra killar, de också. Vi skönjer hopp. Ett litet, litet tårtljus längst in i gryngången.

För att vara ett lag som till 30% består av killar som aldrig spelat en Barnes-match tidigare startar det bra. Riktigt bra, till och med. Vi rullar boll fint, bytena sitter där de ska och vi lyckas till och med vaska fram lite målchanser. "Apapap!" ropar Barnesvän av ordning, "målchanser innebär ju inte alls mål!". Helt korrekt, Barnesvän av ordning. Men då och då funkar det faktiskt även för oss. Idag mycket beroende på Östgötaslättens otightaste e-sträng, hos oss mer känd som Patrik. Först jobbar han ned bollen till kortsidan för en koncist inspel till en klunga bestående av två motståndare och en Martin. Avslutet är inte snyggt - det är tre ben på bollen varav bara ett tillhör Barnes - men bollen går in. Sedan är det en av inhoppare frispelad Patrik som drar på en riktig Busterrökare rakt upp i bortre krysset. Ni vet, ett sånt där skott som nio gånger av tio går långt över. Här var det gång tio och det var så sjukt snyggt att våra nytillskott bara stod och gapade. "Vilka killar, Barnes. Vilka anfall...här skulle man vara med!" gick tankarna i Oscars huvud. Och i och med att Oscar stod för en finfin insats själv bestämdes det efter match att han såklart skulle vara med i Barnes han också. Vi passade även på att knyta tillbaka Tobbe också. Hur matchen slutade. Tja, di andre kvitterade till 2-2 på matchens sista spark. Sånt som händer. En bra och trevlig Barneskväll var det i alla fall. Vi var nöjda och glada. Det ordnade sig ju bra - igen. Snart tio korpår utan en enda wo (ok, i ärlighetens namn var det nära nån gång vid EM 2004. Men då hann motståndarna lämna wo innan vi hann ringa...). Stort.

Vi hoppar fram en vecka. Vi är ännu en gång ganska kort om folk, men vid matchstart har vi i alla fall två avbytare. Tidsfördrif har vi mött många gånger. Statistiken oss emellan är nog ganska jämn, med visst Barnes-övertag. Deras säsong har hur som helst börjat ännu svagare än vår. Innan matchen småpratas det, kroghjonen talar om hur pissigt det gått so far och jag tror att de flesta i Barnes räknar med en enkel match. Well...

För att fatta Barnes kort blev det inte så. Tidsfördrif gör mål på allt. Det är tom så illa att de får ett fullt korrekt mål bortdömt. Barnes gör inte mål. Alls. Det är inte så att lägena saknas - tvärtom! Här får Barnesvän av ordning (inte nödvändigtvis Fredrik, men ganska troligen) vatten på sin kvarn. Det är återigen bizarrovärlden som styr. Med lite flyt hade vi vunnit med 3-0. Men bollfan vill helt enkelt inte in idag. Och Fiffan tar fel på en rund sten och bollen, stukar foten som ser sjukt (tro mig, sjuuukt) äcklig ut (coach fick ett mms efter matchen - så bra koll har han inte på målis fötter annars). Vid slutsignalen har vi torskat med 2-0 och alla känner nog att det bara är sjukt jobbigt och frustrerande - tills vi kommer på vad man håller på med och varför.

Tja, så blev det. Ena dagen leker man i parken, solen skiner och det äts inte så mycket sand. Andra dagen är det mulet, gnälligt och gammal fimp i munnen. Bara att gilla läget.

Barn(es) är ingen hobby, det är en livsstil.
Kom ihåg var ni läste det först.

Saaaaaamling!

Match torsdag 3/6 kl. 19.45. Svart tröja.

Anmäl genom kommentar. Annars j-vlar.