We are the stolpskott conspiracy
Det skadedrabbade livsstilskonceptet Barnes United rullar vidare. Och även denna vecka kan vi presentera ett gäng mer eller mindre fasta nyförvärv. Dels plockade nye Oscar med den ännu nyare Fredde. En tung Rooney-typ som såldes in med orden "han är förhoppningsvis nykter" samt "sist vi spelade blev han utvisad". Kan han vara den som bevisar att den pågående kommentarsdiskussionen spela vs supa kanske är helt onödig? Behöver man verkligen avstå något av dem? Sedan plockade den nygamle Tobbe med kusin "Niklas", en vindsnabb yngling med en bollkoll de flesta Barneslivsstilsanhängare bara sett på betal-tv. Niklas får hädanefter kallas "Niklas" eftersom han till vardags spelar div 3-fotboll och har skrivit på papper att han ej får spela i andra lag. Ah! Sweet laglöshet! Och som körsbäret i kompotten plockar den inte fullt så nye Kosse med Erik, som redan gjort ett gästspel i Barneströjan om kanslipappren stämmer hyfsat. Erik är inte bara en vass utespelare med bra tryck i skottet, han är dessutom en finfin målis. Med dessa spännande nyförvärv, deras Barnesvänner och de vänlösa Johan (målis i första) , Robin och Martin kan det väl inte gå fel? Eller?
För motståndet står Volgograd nånting. De har en vinst hittills i år. En wo från Tidsfördrif. Föga imponerande.
Och de känns lika föga imponerande i matchinledningen. Slarviga och onödigt tuffa. Barnes, däremot, rullar boll fint, kontrollerat och kreativt. När domaren (Tomten är tillbaka! Och han hälsade att han minns att vi en gång var Cliff Barnes och att han minns de gamla goda serierna och att han minns brorsorna. "Brorsorna?" undrade coach, "Ja, ni hade ju några bröder i laget. Ettriga rackare.". "Ah, nej. Det var ett tag sen." svarar coach utan att egentligen veta vilka bröder tomtedomaren menar. Knutell? Lindström? Eller klanen Engström som gjorde Kalle sällskap under något år i mitten av 00-talet, typ? "Nej, det var ju förra året. Eller, det kanske det inte var. Äsch, kul var de i alla fall.") sedan valde att skicka den mest terrieraktige motståndaren av planen för snack eller svordomar eller vad det var, körde Barnes powerplay på bästa CCCP-manér. Det dröjde inte länge innan Erik koncist bankat in en 1-0-ledning till livsstilskonceptet Barnes.
Nu stannar vi upp lite. Vi är alltså fortfarande ett man mer på plan. Vi leder med ett mål och styr matchen ganska tryggt. Det känns viktigt att understryka detta för att förklara hur märkligt det kommande skeendet är.
Nåväl, efter ledningsmålet och med sisådär 30 minuter kvar att spela halkar plötsligt hela Barnes ned ett tjugotal meter i banan. Vilket självklart ger motståndarna bra läge att trycka på rejält. Och på bara nån minut ändras matchbilden radikalt. Plötsligt är livsstilskonceptet Barnes det jagade, skadeskjutna djuret. Volgograd whatevers trycker på som om hela livet hängde på det. Deras fanskara i form av en lönnfet snubbe i en solstol manar på som om han var dyngrak på tuppfäktning i en skum källare i Mexico City (det fanns faktiskt en kille till i publiken. Han satt med ryggen mot stålnätet med en systemkasse framför sig och hinkade starkbock. Under matchen letade han sig bort till vår bänk och snackade med Fredde. Deras koppling förblir oklar.) Föga förvånande gav det resultat. En snygg hörna och en välriktad nick av deras 100-pannorsbjässe på topp och det var kvitterat. Fortsatt Schmolgogradpress, sedan pausvila.
Taktiken inför andra är solklar. Upp med laget, högre och tyngre press. Tätare byten.
Det är ett nytt livsstilskonceptet Barnes som inleder andra. Vi spelar precis som vi sagt och vi gör det bra. Snabba two-touch-anfall. Hög press. Fina kombinationer. Men fortfarande ohyggligt svårt att få det där allra sista att stämma. Istället blir det - som så ofta på sistone - en motståndarboll som är först att vidröra nät. Det är i det närmaste en karbonkopia av Patriks rökare från härom veckan. Svinsnyggt. Och självklart helt oförtjänt. Någonstans här börjar gamnacken träda in lite här och var. Vafan, ska det bli en sån här dag igen. VI gick ju för vinst. Oavgjort skulle kännas som torsk. Fast inte lika mycket torsk som riktig torsk, skulle det visa sig. Medan vi förtvivlat pressar framåt i rader av fina anfall lyckas de få en billig frispark som efter en olycklig retur slås stolpe in och det är 1-3. Här borde det med all rimlig logik bara rasa iväg, men unge "Niklas" vill annorlunda. En fin pass att löpa på från Robin (som under matchen främst hamnade på backposition. Märkligt, tyckte såväl Robin som vi andra - men han skötte det med bravur. När fan ska vetenskapen erbjuda kloning av annat än får? En hel långsida med Robinar vore fantastiskt), en lika fin löpning och ett iskallt avslut så var det reducerat med en minut kvar att spela. Självklart lyckades vi inte få in den där sista bollen. Men det var åtminstone spännande in i det sista.
Sedan är det självklart sjukt surt att än en gång vara det - avsevärt - bättre laget och ändå inte få utdelning. Nyförvärven var alla skitbra. Ingen skugga över dem - eller någon annan, för den delen. Barnes var bra idag. Stundtals riktigt bra. Men konceptet innefattar ju som bekant en hel del närmast Lutheranskt lidande och att torska mot kassa tabelljumbos tillhör tyvärr också det Barnes DNA. Liksom att tvåla till samma dynggäng så det skrivs temaalbum och novellsamlingar om det vid höstens returmöten.
För motståndet står Volgograd nånting. De har en vinst hittills i år. En wo från Tidsfördrif. Föga imponerande.
Och de känns lika föga imponerande i matchinledningen. Slarviga och onödigt tuffa. Barnes, däremot, rullar boll fint, kontrollerat och kreativt. När domaren (Tomten är tillbaka! Och han hälsade att han minns att vi en gång var Cliff Barnes och att han minns de gamla goda serierna och att han minns brorsorna. "Brorsorna?" undrade coach, "Ja, ni hade ju några bröder i laget. Ettriga rackare.". "Ah, nej. Det var ett tag sen." svarar coach utan att egentligen veta vilka bröder tomtedomaren menar. Knutell? Lindström? Eller klanen Engström som gjorde Kalle sällskap under något år i mitten av 00-talet, typ? "Nej, det var ju förra året. Eller, det kanske det inte var. Äsch, kul var de i alla fall.") sedan valde att skicka den mest terrieraktige motståndaren av planen för snack eller svordomar eller vad det var, körde Barnes powerplay på bästa CCCP-manér. Det dröjde inte länge innan Erik koncist bankat in en 1-0-ledning till livsstilskonceptet Barnes.
Nu stannar vi upp lite. Vi är alltså fortfarande ett man mer på plan. Vi leder med ett mål och styr matchen ganska tryggt. Det känns viktigt att understryka detta för att förklara hur märkligt det kommande skeendet är.
Nåväl, efter ledningsmålet och med sisådär 30 minuter kvar att spela halkar plötsligt hela Barnes ned ett tjugotal meter i banan. Vilket självklart ger motståndarna bra läge att trycka på rejält. Och på bara nån minut ändras matchbilden radikalt. Plötsligt är livsstilskonceptet Barnes det jagade, skadeskjutna djuret. Volgograd whatevers trycker på som om hela livet hängde på det. Deras fanskara i form av en lönnfet snubbe i en solstol manar på som om han var dyngrak på tuppfäktning i en skum källare i Mexico City (det fanns faktiskt en kille till i publiken. Han satt med ryggen mot stålnätet med en systemkasse framför sig och hinkade starkbock. Under matchen letade han sig bort till vår bänk och snackade med Fredde. Deras koppling förblir oklar.) Föga förvånande gav det resultat. En snygg hörna och en välriktad nick av deras 100-pannorsbjässe på topp och det var kvitterat. Fortsatt Schmolgogradpress, sedan pausvila.
Taktiken inför andra är solklar. Upp med laget, högre och tyngre press. Tätare byten.
Det är ett nytt livsstilskonceptet Barnes som inleder andra. Vi spelar precis som vi sagt och vi gör det bra. Snabba two-touch-anfall. Hög press. Fina kombinationer. Men fortfarande ohyggligt svårt att få det där allra sista att stämma. Istället blir det - som så ofta på sistone - en motståndarboll som är först att vidröra nät. Det är i det närmaste en karbonkopia av Patriks rökare från härom veckan. Svinsnyggt. Och självklart helt oförtjänt. Någonstans här börjar gamnacken träda in lite här och var. Vafan, ska det bli en sån här dag igen. VI gick ju för vinst. Oavgjort skulle kännas som torsk. Fast inte lika mycket torsk som riktig torsk, skulle det visa sig. Medan vi förtvivlat pressar framåt i rader av fina anfall lyckas de få en billig frispark som efter en olycklig retur slås stolpe in och det är 1-3. Här borde det med all rimlig logik bara rasa iväg, men unge "Niklas" vill annorlunda. En fin pass att löpa på från Robin (som under matchen främst hamnade på backposition. Märkligt, tyckte såväl Robin som vi andra - men han skötte det med bravur. När fan ska vetenskapen erbjuda kloning av annat än får? En hel långsida med Robinar vore fantastiskt), en lika fin löpning och ett iskallt avslut så var det reducerat med en minut kvar att spela. Självklart lyckades vi inte få in den där sista bollen. Men det var åtminstone spännande in i det sista.
Sedan är det självklart sjukt surt att än en gång vara det - avsevärt - bättre laget och ändå inte få utdelning. Nyförvärven var alla skitbra. Ingen skugga över dem - eller någon annan, för den delen. Barnes var bra idag. Stundtals riktigt bra. Men konceptet innefattar ju som bekant en hel del närmast Lutheranskt lidande och att torska mot kassa tabelljumbos tillhör tyvärr också det Barnes DNA. Liksom att tvåla till samma dynggäng så det skrivs temaalbum och novellsamlingar om det vid höstens returmöten.
posted by Barnes United at 6/04/2010 12:22:00 fm
1 Comments:
Barnes Utd. Korpens Ann Heberlein. Men från den bottenlösa svärtan kommer en höst av kritikerhyllad hyperaktivitet och vi kommer vinna åtta raka matcher och Martin kommer äntligen få erkännande som en av norra Europas vassaste sportreportrar. Topp-rapport med tråkigt besked.
Skicka en kommentar
<< Home