Can't walk through this alone

Jag har lyssnat på pop hela livet. Näst efter fotboll är pop det största i mitt liv, sett till antal år man varit intresserad av något. Det första jag minns som positivt i mitt liv var popmusik. Eftersom jag är född 1971 hamnar vi...låt säga, vid 1976 då de första riktigt tydliga musikaliska spåren sattes. Det var farsans plattor såklart: E.L.O. Blood, Sweat and Tears. Billy Swan. Stevie Wonder. Jag svalde allt okritiskt. Och fortfarande lyssnar jag, som en besatt på jakt efter något ogripbart. Den perfekta låten*, någonstans därute finns den...

Spela själv kan jag inte. Följdaktligen är jag i stort sett helt ointresserad av musiker i allmänhet och deras färdigheter i synnerhet. Inget är tråkigare än musikers behov att visa sina färdigheter. Inget! Toto-människor, ni vet. I Hedemora var det av någon märklig anledning bara pingstvänner som lyssnade på Toto (ok, "Africa" stod man väl ut med, men de där dårarna lyssnade på hela plattan). Sen stod de där, i en ring, och dansade sin knyckiga och nyktra dans till alla otroliga basgångar och skit. Men, för att återgå till musikerämnet, vore jag tvingad att lista mina favoritmusiker, vore jag tvingad att sätta samman min privata supergrupp, då skulle bandet se ut såhär:

Trummis: Dennis Wilson i Beach Boys.
Bas: Paul McCartney
Keyboard och piano: Jisses...ingen aning...Elton John?
Gitarr: Antingen J Mascis eller Marr från Smiths, det beror på humör...
Sång: Bob Mould kanske.

Låter väl bra detta. Tyvärr ett litet tillägg bara:

Text och Musik: Fiffan från Barnes.

Självfallet blir det pannkaka av det bandet och exakt så kändes det i torsdags. Ett ypperligt gäng träffades för att lira, inte pop, men fotboll. Men då absolut ingen del av laget hade en aning om vad de andra delarna höll på med och eftersom ingen del av laget fattade någonting av spelidé, uppenbarligen för att någon sån inte fanns, funkade ingenting. Ingenting! Det blev mest konstigt.

Som vanligt var det halvdåligt med folk så Oscar ringde in Fredde plus en skäggig kille som kallades för Micke. Fiffan tog med Gunnar. Utöver nämnda deltagare var även Janne och Christian tillbaka och det var roligt att se att båda var pigga och glada efter lång frånvaro. Christian var så taggad att han på fullaste allvar tänkte spela två matcher samtidigt, men valde till slut grannplanen. Alla som var på plats såg att vi var ett stabilt gäng ändå. Övriga Barnesare denna kväll var Kosse och Anders och så Magnus såklart.

Det var länge sedan vi skapade så mycket i en match, det ska vi inte sticka under stol med. Vissa anfall var utomordentligt snabba och eleganta. Men tyvärr var många anfall inte ett dugg snabba och eleganta också, främst under första halvlek. Hela tiden fann en frustration hos oss, va fan funkar det inte för?, skrek vårt spel. Men visst, vi har spelat sämre många matcher och ändå vunnit. Vi missade tre öppna mål.

Motstånd satte sin bästa chans, ett skott som strök Oscars kind och Fiffans fingrar innan det satt i krysset. I övrigt hade de inte mycket, de knölade väl runt som ett typiskt korplag, men de gjorde det utan att släppa in mål. Under andra halvlek sökte vi vid de flesta anfallen Skägg-Micke som target och han var helt suverän där och vi byggde riktigt bra anfall gång på gång. Men som sagt, avslutningarna...

Anders sammanfattade matchen på pricken både i sak och mening: "AAAHHHGG! FAN!...va FAN! Vad är det som krånglar NU DÅ?" (även om just den grejen handlade om en helt annan sak, han fastnade med foten mellan bil och trottoar när han skulle kliva ut efter samåkning).


*Under senare år blir jag mer och mer övertygad att den perfekta låten faktiskt är "Trains" med bandet The Nashville Ramblers, men det är en helt annan historia.