Inomhustruppen 2010-2011

Klart ni ska vara med! Anmäl er här.

Säsongens sista grusbatalj

19.00. Torsdag. Svarta tröjor.

Kommentera!

Spelledigt på torsdag

Ut och plocka kantareller nu, guys!

Georgia

Det finns pop- och rockmusik där det är otroligt viktigt att musikanterna verkligen vet vad de sysslar med. Inom vissa kategorier är det viktigare än andra, avancerad rock och symfonirock är två tydliga exempel. Och så finns det motsatta. Inom exempelvis lo-fi-musiken kan en viss nonchalans inför musik och sång till och med ses som coolt. Inom den så kallade twee-genren är det ärligt talat en fördel att inte kunna spela och sjunga, det räcker med en kobent 45-kilos brud som står framför ett par tre okyssta glasögonormar och gnölar genom näsan för att twee-saken ska vara biff.

Hårdrock är en genre som kräver musikalitet och koncentration från sina framförare. Det ska låta tungt, men också ge utrymme för långa partier av abnormt fingerfärdiga excesser. Hård måste man som utövare se ut också. Man måste blöda, fysiskt alltså (!) eller på något annat sätt visa uppskattning för blod. Man bör inte dofta särskilt gott. Annars kan homosexuella män bli kåta, tror man. Håret ska gärna vara långt.

Barnes Utd är inte ett bra hårdrocksband. Inte längre. Barnes fick en pangstart på karriären och spelade med många hårdrockarstorheter i början av karriären. Fick åka på både tyska och finska metallfestivaler, inte som headlinare, men fick uteslutande speltid efter mörkrets inbrott. Med åren har det, ärligt talat, gått käpprätt nedåt i hårdrockshierarkin. Stora festivaler med Mötley och Maiden ersattes med med mellanstora. Nu fick Barnes scenplats innan artister som brittiska satansrockarna Venom och vikingarockaren Thor, dessutom mer utsocknes, men bandet lirade ändå på. Åren gick och ingen visste vad som hände. Plötsligt var Barnes degraderade till att agera förband i smaband med Heavy Loads reunion och denna nedåtgående spiral förvandlade kvällsspelningar på insvettade lokaler till stadsfestivaler tillsammans med lokala förmågor och numera spelar Barnes sin hårdrock inför gles publik på Willys bilparkering, förvisso med samma gamla hjärta, men med väldigt trötta ackordbyten och med minimala gitarrsolon.

"Vi måste få tillbaka snacket, gruppkänslan liksom", diskuteras det inför giggen. "Spela enklare och tyngre...skaffa oss en tydligare image". Om detta är alla gruppmedlemmar överens om, men sedan går meningarna isär. Unikt måste det vara ju. Hårt och så. Någon föreslår något motsvarande Slipknot, ha masker med blod och så. Någon annan minns W.A.S.P. Bita i rått kött och se arg ut. "Men det är ju redan gjort!", stönas det i leden. "Det här då, man smörjer in sig i riktigt blod!", men repliken "Watain" slår argumentet i kras. "Rulla sig i ruttnande djurkadaver?...visst ja, Gaahl...va fan, det blev ju knepigt det här...".

Men så värper någon guldägget och sedan dess är spåret utstakat. Som första band i hårdrockshistorien lägger Barnes Utd musiken helt åt sidan och arbetar endast med image. Inga fler solon, inga fler taktbyten. Inte ens det trötta monotona boogie-gunget praktiseras längre. Kvar är blott det enda de kan numera. Barnes Utd skiter.



Barnes Utd - Tidsfördrif 1 - 2

Torsdagens marionetter

18.15. Svart tröja.

Kommentera!

"Exceptionellt stela plattfötter"

Att spela i Barnes säsongen 2010 har, i alla fall bortsett från den syndaflodsminnande säsongsinledningen, handlat om konstanter. Egentligen är det en och samma match vi spelar, om och om igen. Varje torsdag är Groundhog Day och det verkar dröja tills det förbannade murmeldjuret ser solen igen.

Och lika oförklarlig som Bill Murrays karaktär fann sin situation, upplever vi Barneslirare den utveckling som idag blivit standard där ute på Olovslunds bedagade, obarmhärtiga grushelvete. Vi orkar bara spela bra i 20 minuter per match, resten är härdsmälta från kortsida till kortsida. Precis allt vi säger att vi inte ska göra, gör vi. Det är som att det styrs av en högre makt, att vi är marionetter i en ond becksvart dockteater, regisserad av Mike Leigh, Bergman, Ibsen eller någon annan muntergök. Exempel: I halvlek talar vi (som alltid) om att spela enklare, att hålla oss rörliga och inte falla för långt tillbaka. Den andra halvlekens fyra första uppspel slås emellertid alla rakt i gapet på motståndarnas offensiva centrallinje. Vi till och med skrattar åt hur överjävligt svårt det ska vara att hålla de enklaste direktiv där vi står fastvuxna utspridda över hela planen, mil från varandra. Sedan är det ju verkligen ingen hemlighet att straffområdesspel är en riktigt sårig akilleshäl som inte all Compeed i världen verkar kunna mildra. Är det offensivt får vi panik och slår bort bollen alternativt står och stirrar med bollen liggandes vid fötterna, defensivt -precis samma sak.

För grejen som provocerar extra mycket är ju att Barnes KAN spela fotboll. Emellanåt blixtrar det till och allt sitter. Vi spelar rappt, snyggt och effektivt - med riktigt bra kommunikation. Två minuter senare är vi tillbaka i dolda kameran-land igen. Vi har ett lag som är lika bra som det lag vi fullkomligt dominerade serien med för två år sedan. Motståndet är av ungefär samma kaliber som då. Där vann vi tämligen ofta med uddamålet. Nu torskar vi ständigt med samma förhatliga lilla marginal - eller spelar oavgjort i matcher vi borde promenera hem. Förbannnade stolpe ut-verklighet.

Nu blev det förvisso 1-1, och vi förtjänade knappast mer heller. Men jävlar om vi inte kan få ordning på det här och i alla fall sluta säsongen med flaggan i topp. Nästa år blir det troligen spelplats Vällingby igen, så låt oss ta de sista tre matcherna och visa Olovslund att vi inte är det hopplösa dynggäng som tabellen indikerar.

Fotnot: Rubriken kommer från ett autentiskt ortopedutlåtande kring coachs evigt ömmande fötter, men fungerar lika bra för att sammanfatta Barnes utomhussäsong 2010.

Nu ska Gunvald få smaka bly

Barnes Utd - FC Persbrandt torsdag 20.30. Svarta, onda tröjor.
Kommentera!

Polsk riksdag ända upp i Mumindalen

Först, tio snabba insikter:

1. Det är en klar fördel om siste man på egen planhalva är en spelare ur det egna laget.

2. Berusade personer är inte nödvändigtvis omdömesgilla fotbollsspelare.

3. Stealth är en bra taktik i krig. Sämre i korpfotboll. Man FÅR prata med varandra.

4. "Spela enklare" betyder inte "möt under inga omständigheter några bollar", även om det kanske kan uppfattas så.

5. Klackar, klackförsök och liknande ofog har inget på defensiv planhalva att göra.

6. Orkar man inte springa så byter man. Och då springer man av planen oavsett om man orkar eller inte. Så är det bara.

7. Fotbollsmatcher sker, konstigt nog, i realtid - alltså är det bra att röra på sig för att göra sig spelbar.

8. Man kan inte rensa GENOM en 120-kiloskoloss. Även om man tar i så det blir dags för kalsongbyte.

9. Än en gång, idrottsmän spolar kröken. I alla fall under match.

10. Man ska skämmas om man slår till någon. Ens löst.


Men nu, ett skeende som utspelade sig tidigare under matchdagen:

Plats: Vasastans bästa tobaksnasare. Coach kliver in i den minimala butiken, redo att fylla upp snusförrådet. Bakom den långa disken står samme man som alltid brukar stå där. En lång, närmast albinovit/röd man i 50-årsåldern. Sedan tidigare besök vet coach även att denne man är färgblind (något som förvisso avslöjas av hans vågade kombinationer av glassrandiga skjortor och byxor i rena kontrastfärger, men coach vet det eftersom han alltid haft svårt att skilja white-produkter från de vanliga och brukar följa tillrättavisningen "Nej, det var White jag skulle ha" med att muttra "Bah, de märker upp dem så dåligt och jag kan inte se skillnad på färgerna") och brukar således lägga till den för många något överflödiga informationen "den ljusa där borta, alltså". Nåväl, redo att byta föräldrapenning mot tobak ställde coach sig snett bakom den enda andra kunden i butiken - en man i ungefär samma ålder som affärsinnehavaren, som förde ett lättsamt samtal med den samme. Han köpte en limpa cigg som mannen bakom disken glatt benämnde "ah, det vanliga alltså?". Stämningen var god och coach började plocka upp de tre hundringar stocken skulle betinga, redo att göra sitt inköp. Den andre kunden började då prata lite om ciggen med mannen bakom disken, coach hörde inte riktigt vad som sades men uppfattade det som att han nämnde något streck på paketet som gjorde att man kände igen just den produkten från sina snarlika produktkusiner. "Jag vet", sa mannen bakom disken och sedan följde följande mycket märkliga ordväxling:

Möjligt bladig stamkund: "Ja, men det är det ju inte alla som gör."
Man bakom disk: "Jaså?"
Möjligt bladig stamkund "Näe, jag var ju här förra veckan och handlade av din mamma."
Man bakom disk: "Va?"
Möjligt bladig stamkund: "Ja, förra veckan. Din mamma."
Man bakom disk (ohyggligt spetsigt och kort): "Nej, det gjorde du nog inte."
Möjligt bladig stamkund: "Var det inte din mamma?"
Man bakom disk (nu illröd i ansiktet): "Nej. Det var det inte."
Möjligt bladig stamkund: "Åååh....Var det....din fru?"
Man bakom disk: "Ja, tydligen."
Möjligt bladig stamkund: "Eeh....oooh..."
Man bakom disk (sjukt kort, nu riktat mot coach som står med öppen mun och tokstirrar på den andre kunden):  "Vad kan jag hjälpa dig med?"
Coach: "Eeeh. Jo, ah *harkel* en stock sån där (pekar). Den ljusa där borta."
Möjligt bladig stamkund (nu nästan lika röd som butiksinnehavaren, vänd mot mig): "Ojoj, nu har man gjort bort sig."
Coach: "eeh..."
Man bakom disk (turkisk kräfta i hyn): "Ja, jag kan hälsa henne vad du sa!"
Möjligt bladig stamkund(med panik i röst): "Nej för fan, gör inte det!"
Man bakom disk (isande kallt och kort till coach): "Det blir 300."
Coach (fipplar med pengarna och tappar en hundring på golvet innan han med darrande händer och uppspärrade ögon lyckas lämna över summan): "Här."
Man bakom disk: "Tack."
Möjligt bladig stamkund: "Ojojoj..."
Coach: "Tack."
Möjligt bladig stamkund: "Ja, men oj! Ja, jag är ledsen. Hur var det nu? Fick jag tillbaka de pengar jag skulle ha?"
Man bakom disk: "Ja du, mer ska du då inte ha!"
Coach går spikrakt ut ur butiken och tar ett djupt andetag.

Vad har då detta med Barnes att göra? Inte mycket, i ärlighetens namn. Men när frustrationen över vårt totala icke-spel idag mot en klart hanterbar motståndare var som värst kunde man i alla fall tänka på alla inblandade i tobakssoppan som utspelande sig tidigare under dagen. Samma avsaknad av timing, samma dåliga känsla för läget, samma kassa verklighetsuppfattning och samma spritdoftande misär. Fast på en betydligt mindre yta.

Nedan, en smygfilmad upptagning av Barnes insats på plan:



Sältik - Barnes Utd 2-1

De Utvalda

Match 20.30 på torsdag.
Spelartruppen finns i kommentarerna. Alltså, kommentera.