Georgia

Det finns pop- och rockmusik där det är otroligt viktigt att musikanterna verkligen vet vad de sysslar med. Inom vissa kategorier är det viktigare än andra, avancerad rock och symfonirock är två tydliga exempel. Och så finns det motsatta. Inom exempelvis lo-fi-musiken kan en viss nonchalans inför musik och sång till och med ses som coolt. Inom den så kallade twee-genren är det ärligt talat en fördel att inte kunna spela och sjunga, det räcker med en kobent 45-kilos brud som står framför ett par tre okyssta glasögonormar och gnölar genom näsan för att twee-saken ska vara biff.

Hårdrock är en genre som kräver musikalitet och koncentration från sina framförare. Det ska låta tungt, men också ge utrymme för långa partier av abnormt fingerfärdiga excesser. Hård måste man som utövare se ut också. Man måste blöda, fysiskt alltså (!) eller på något annat sätt visa uppskattning för blod. Man bör inte dofta särskilt gott. Annars kan homosexuella män bli kåta, tror man. Håret ska gärna vara långt.

Barnes Utd är inte ett bra hårdrocksband. Inte längre. Barnes fick en pangstart på karriären och spelade med många hårdrockarstorheter i början av karriären. Fick åka på både tyska och finska metallfestivaler, inte som headlinare, men fick uteslutande speltid efter mörkrets inbrott. Med åren har det, ärligt talat, gått käpprätt nedåt i hårdrockshierarkin. Stora festivaler med Mötley och Maiden ersattes med med mellanstora. Nu fick Barnes scenplats innan artister som brittiska satansrockarna Venom och vikingarockaren Thor, dessutom mer utsocknes, men bandet lirade ändå på. Åren gick och ingen visste vad som hände. Plötsligt var Barnes degraderade till att agera förband i smaband med Heavy Loads reunion och denna nedåtgående spiral förvandlade kvällsspelningar på insvettade lokaler till stadsfestivaler tillsammans med lokala förmågor och numera spelar Barnes sin hårdrock inför gles publik på Willys bilparkering, förvisso med samma gamla hjärta, men med väldigt trötta ackordbyten och med minimala gitarrsolon.

"Vi måste få tillbaka snacket, gruppkänslan liksom", diskuteras det inför giggen. "Spela enklare och tyngre...skaffa oss en tydligare image". Om detta är alla gruppmedlemmar överens om, men sedan går meningarna isär. Unikt måste det vara ju. Hårt och så. Någon föreslår något motsvarande Slipknot, ha masker med blod och så. Någon annan minns W.A.S.P. Bita i rått kött och se arg ut. "Men det är ju redan gjort!", stönas det i leden. "Det här då, man smörjer in sig i riktigt blod!", men repliken "Watain" slår argumentet i kras. "Rulla sig i ruttnande djurkadaver?...visst ja, Gaahl...va fan, det blev ju knepigt det här...".

Men så värper någon guldägget och sedan dess är spåret utstakat. Som första band i hårdrockshistorien lägger Barnes Utd musiken helt åt sidan och arbetar endast med image. Inga fler solon, inga fler taktbyten. Inte ens det trötta monotona boogie-gunget praktiseras längre. Kvar är blott det enda de kan numera. Barnes Utd skiter.



Barnes Utd - Tidsfördrif 1 - 2