"Exceptionellt stela plattfötter"

Att spela i Barnes säsongen 2010 har, i alla fall bortsett från den syndaflodsminnande säsongsinledningen, handlat om konstanter. Egentligen är det en och samma match vi spelar, om och om igen. Varje torsdag är Groundhog Day och det verkar dröja tills det förbannade murmeldjuret ser solen igen.

Och lika oförklarlig som Bill Murrays karaktär fann sin situation, upplever vi Barneslirare den utveckling som idag blivit standard där ute på Olovslunds bedagade, obarmhärtiga grushelvete. Vi orkar bara spela bra i 20 minuter per match, resten är härdsmälta från kortsida till kortsida. Precis allt vi säger att vi inte ska göra, gör vi. Det är som att det styrs av en högre makt, att vi är marionetter i en ond becksvart dockteater, regisserad av Mike Leigh, Bergman, Ibsen eller någon annan muntergök. Exempel: I halvlek talar vi (som alltid) om att spela enklare, att hålla oss rörliga och inte falla för långt tillbaka. Den andra halvlekens fyra första uppspel slås emellertid alla rakt i gapet på motståndarnas offensiva centrallinje. Vi till och med skrattar åt hur överjävligt svårt det ska vara att hålla de enklaste direktiv där vi står fastvuxna utspridda över hela planen, mil från varandra. Sedan är det ju verkligen ingen hemlighet att straffområdesspel är en riktigt sårig akilleshäl som inte all Compeed i världen verkar kunna mildra. Är det offensivt får vi panik och slår bort bollen alternativt står och stirrar med bollen liggandes vid fötterna, defensivt -precis samma sak.

För grejen som provocerar extra mycket är ju att Barnes KAN spela fotboll. Emellanåt blixtrar det till och allt sitter. Vi spelar rappt, snyggt och effektivt - med riktigt bra kommunikation. Två minuter senare är vi tillbaka i dolda kameran-land igen. Vi har ett lag som är lika bra som det lag vi fullkomligt dominerade serien med för två år sedan. Motståndet är av ungefär samma kaliber som då. Där vann vi tämligen ofta med uddamålet. Nu torskar vi ständigt med samma förhatliga lilla marginal - eller spelar oavgjort i matcher vi borde promenera hem. Förbannnade stolpe ut-verklighet.

Nu blev det förvisso 1-1, och vi förtjänade knappast mer heller. Men jävlar om vi inte kan få ordning på det här och i alla fall sluta säsongen med flaggan i topp. Nästa år blir det troligen spelplats Vällingby igen, så låt oss ta de sista tre matcherna och visa Olovslund att vi inte är det hopplösa dynggäng som tabellen indikerar.

Fotnot: Rubriken kommer från ett autentiskt ortopedutlåtande kring coachs evigt ömmande fötter, men fungerar lika bra för att sammanfatta Barnes utomhussäsong 2010.