The Devil
I torsdags samlades Barnes Utd åter efter en lång sommar. Om det inte vore för Anders hade en utomstående kunnat tro att Barnes manskap spenderat sommaren på tyskt hälsoläger, samtliga var friska, harmoniska och raka i ryggen. Men Anders var grinig sjuk och ni vet hur han låter dessutom, den där dialekten han har till de där skitsura kortfattade svaren. Han fick vara ifred.
Självfallet var det ingen i Barnes som spenderat sommaren på tyskt hälsoläger, jag skojades bara när jag skrev så, men direkt efter att matchen blåsts igång kunde man se att sommaren gjort oss gott. Redan under de första tio minutrarna dansade bollen ett flertal gånger mellan motstånds stolpar, retsamt som en nattfjäril, på mållinjen. Ett lugn präglade vårt spel och våra farligheter var betydligt vassare än motstånds. Försvarsmässigt var första halvlek stabilt. En tillit till varandra och en tyst sammanhållning länkade oss samman, motstånd kom inte mycket längre än till sidledsspel följt av dåliga skott. Inte ens Köttar-Oscar köttade:
"Jag har funnit harmoni under sommarlovet och ämnar inte kötta boll och smalben i försvaret längre", säger Oscar med mild röst.
På mitten (och i anfall...och i försvar) huserade två duracellkaniner denna kväll. Christian och Tobbe sprang som två dalmasar på träsko-rea och var helt otroliga. Otroligt enerverande för motstånd och otroligt viktiga för oss. Motstånd kokade formligen över av ilska efter att, dels blivit uppsnurrade gång på gång, men framför allt efter att ha haft någon av Christian eller Tobbe hängandes i deras skitskägg så fort de skulle göra något konstruktivt. "Vi har hållit oss i form under sommaren", avslöjar Tobbe, och visar några mobilfoton från en vanlig dag i parken:
Ingen blev förvånad när Christian till sist fick lön för sommarträningsmödan i och med sin stänkare i krysset under slutet av första halvlek. Rättvis Barnesledning! Men en Barnesledning är ett bräckligt tillstånd. Plötsligt i andra halvlek förvandlades vi till en samling bleka Stagneliuskopior, varje svordom från motstånd började plötsligt svida som piskrapp, varje duell kostade lite för mycket. Och sensommarkvällen blev plötsligt höstkall. Musklerna blev stumma och ögonen oroliga. Magnus berättar: "Ja, näe...det var ju så jäkla chill i första...ja, näe, men i andra blev det så jäkla ochill...".
Magnus sommarchillar på Debaser
Efter en otroligt löst skott och en bedrövlig målvaktsinsats blev det 1-1 (Anders!? Ge fan i att skriva på bloggen här! Skottet var stenhårt och i princip otagbart!). Och Barnes blev mer och mer tillbakapressade. Janne stack emellan med ett grymt läge i mitten av andra, men motstånd fortsatte att möla in boll efter boll mot Barnesförsvaret. De fortsatte också att gnälla och skälla, något de gjort från minut ett förvisso, men nu kändes det som om gnället och skället började ge resultat. På något vänsters var det som om de ville uppträda illa tills de fick ordning på sitt eget spel, något de inte alls lyckades med under första halvlek. De uppförde sig som ett gäng sviniga fjortisar, ärligt talat. De spelar i korpen och de uppträder så pinsamt att vi blev helt tysta. Som när en högstadieelev får värsta utskällningen inför en fullsatt aula. Man stirrar på sina fötter och vill vara någon annan stans. Nåväl, vi blev väl trötta eller modfällda mot slutet av matchen. De fick göra segermålet väldigt enkelt. Trots en mycket bra insats från Barnes blev det åter stryk, tyvärr. Men denna gång var det serieledarna som stod för motstånd. Och vi var fan bättre långa stunder.
Bil hem. Fiffan vid ratten. Anders och Janne passagerare. De ber Fiffan "ta en genväg". Det sista han minns är att han blir ombedd att stanna bilen i en gränd, de går ut och Anders och Janne trycker upp en chockad målis mot väggen:
Anders (till vänster): "Va fan sysslade du med när det blev 1-1? Ett löst skott mitt i målet. Och du bara stod där och tittade. Fy fan, alltså!"
Janne (till höger): "Ja, fy fan, alltså!"
Och samtidigt på Kungsholmen packar Martin lilla rosa ryggsäcken inför nästa dag. "Rätt trevligt, trots allt, med inskolning på dagis", tänker han och putsar ett äpple. "Mysiga fröknar och så..."
Självfallet var det ingen i Barnes som spenderat sommaren på tyskt hälsoläger, jag skojades bara när jag skrev så, men direkt efter att matchen blåsts igång kunde man se att sommaren gjort oss gott. Redan under de första tio minutrarna dansade bollen ett flertal gånger mellan motstånds stolpar, retsamt som en nattfjäril, på mållinjen. Ett lugn präglade vårt spel och våra farligheter var betydligt vassare än motstånds. Försvarsmässigt var första halvlek stabilt. En tillit till varandra och en tyst sammanhållning länkade oss samman, motstånd kom inte mycket längre än till sidledsspel följt av dåliga skott. Inte ens Köttar-Oscar köttade:
"Jag har funnit harmoni under sommarlovet och ämnar inte kötta boll och smalben i försvaret längre", säger Oscar med mild röst.
På mitten (och i anfall...och i försvar) huserade två duracellkaniner denna kväll. Christian och Tobbe sprang som två dalmasar på träsko-rea och var helt otroliga. Otroligt enerverande för motstånd och otroligt viktiga för oss. Motstånd kokade formligen över av ilska efter att, dels blivit uppsnurrade gång på gång, men framför allt efter att ha haft någon av Christian eller Tobbe hängandes i deras skitskägg så fort de skulle göra något konstruktivt. "Vi har hållit oss i form under sommaren", avslöjar Tobbe, och visar några mobilfoton från en vanlig dag i parken:
Ingen blev förvånad när Christian till sist fick lön för sommarträningsmödan i och med sin stänkare i krysset under slutet av första halvlek. Rättvis Barnesledning! Men en Barnesledning är ett bräckligt tillstånd. Plötsligt i andra halvlek förvandlades vi till en samling bleka Stagneliuskopior, varje svordom från motstånd började plötsligt svida som piskrapp, varje duell kostade lite för mycket. Och sensommarkvällen blev plötsligt höstkall. Musklerna blev stumma och ögonen oroliga. Magnus berättar: "Ja, näe...det var ju så jäkla chill i första...ja, näe, men i andra blev det så jäkla ochill...".
Magnus sommarchillar på Debaser
Efter en otroligt löst skott och en bedrövlig målvaktsinsats blev det 1-1 (Anders!? Ge fan i att skriva på bloggen här! Skottet var stenhårt och i princip otagbart!). Och Barnes blev mer och mer tillbakapressade. Janne stack emellan med ett grymt läge i mitten av andra, men motstånd fortsatte att möla in boll efter boll mot Barnesförsvaret. De fortsatte också att gnälla och skälla, något de gjort från minut ett förvisso, men nu kändes det som om gnället och skället började ge resultat. På något vänsters var det som om de ville uppträda illa tills de fick ordning på sitt eget spel, något de inte alls lyckades med under första halvlek. De uppförde sig som ett gäng sviniga fjortisar, ärligt talat. De spelar i korpen och de uppträder så pinsamt att vi blev helt tysta. Som när en högstadieelev får värsta utskällningen inför en fullsatt aula. Man stirrar på sina fötter och vill vara någon annan stans. Nåväl, vi blev väl trötta eller modfällda mot slutet av matchen. De fick göra segermålet väldigt enkelt. Trots en mycket bra insats från Barnes blev det åter stryk, tyvärr. Men denna gång var det serieledarna som stod för motstånd. Och vi var fan bättre långa stunder.
Bil hem. Fiffan vid ratten. Anders och Janne passagerare. De ber Fiffan "ta en genväg". Det sista han minns är att han blir ombedd att stanna bilen i en gränd, de går ut och Anders och Janne trycker upp en chockad målis mot väggen:
Anders (till vänster): "Va fan sysslade du med när det blev 1-1? Ett löst skott mitt i målet. Och du bara stod där och tittade. Fy fan, alltså!"
Janne (till höger): "Ja, fy fan, alltså!"
Och samtidigt på Kungsholmen packar Martin lilla rosa ryggsäcken inför nästa dag. "Rätt trevligt, trots allt, med inskolning på dagis", tänker han och putsar ett äpple. "Mysiga fröknar och så..."
posted by Barnes United at 8/30/2010 08:42:00 fm
6 Comments:
Haha underbart! ... Fina bild oxå ;)
Men de blir nog mer köttning i höst, måste skaka av mig sommarharmonin!
Fantastiskt referat, speciellt bilderna de är ju helt autentiska.
På nåt vis var det kanske bra att vi torskade mot det mest ochilla laget i världshistorien eftersom det besparade deras flickvänner, pojkvänner, mammor, undulater...från att få en omgång vid hemkomsten.
Nja. Mest ochilla vet jag inte. Där är toppen ännu ohotad:
1. Cimoi (nassar, huliganer och Slitzsnubbar i en salig röra som slogs med allt och alla under Hjulsta-åren)
2. Punkmarkerarna (brattiga r*vhål som rev, klöste och hotade sig genom en hel serie nån gång 2003-2004 sådär)
3. Inomhusgänget i vintras som skulle "plocka" såväl Christian som Kosse efter matcherna.
Men, visst. Vi sparade säkerligen Brottsofferjouren några samtal.
Håller med om red's korrigering, Cimoi var värre på alla sätt och vis. Brattarna har jag helt förträngt.
Däremot vill jag inte låta killen som skulle plocka Christian i vintras svärta ner en hel yrkeskår. Han spelade förvisso i Busslink söderort men övriga i laget uppträdde korrekt och surt som sig bör av busschaufförer.
Det var inte Busskillarna som åsyftades. Fast, visst, de hotade ju också. Jag menar det enda (?) laget vi slog som hette Farsta nånting. Såg ut som ett yngre Cimoi och betedde sig snarlikt.
mjä, martin, de du menar, de cimoisnarlika farstakillarna, de hette FG Boys och spelade, precis som cimoi, i vitt.
och laget magnus menar, de med mordhotar-sergei i backlinjen, de spelade inte i vitt. snarare i rött har jag för mig. 1-1 blev det.
Skicka en kommentar
<< Home