Bankett fredag 12 oktober

Vill du banketta hos Johan i Alvik?
Anmäl dig här!

OBS! Vi börjar på O'Learys Fridhemsplan, där vi har bord bokat från 17.30. Skriv gärna nån rad om ni kommer sent eller inte alls, typ.

Inomhustruppen 2012-2013

Vill du spela inomhus?
Anmäl dig här!

Sista grusgänget 2012

Torsdag. Match 19.00.  Svart utstyrsel.

Nocturne

Kort rapportservice till icke deltagande Barnesare från fighten mot Bryggan.

Ni skulle sett matchen! Helt sjuk! Bryggan var riktigt under isen. Trötta och sega, inte fullt lag och fick låna in spelare från andra lag. De kunde inte hålla bollen inom laget och fick slå ifrån sig. Orkade inte jobba och deras axlar hängde. De såg ut som om de var tvingade att spela matchen i en snårig uppförsbacke. Deras bleka ansikten och trötta ögon lyste spöklikt under strålkastarljuset. Man såg hur de svalde torr saliv.

Barnes var supertaggade! Vi presenterade fullt manskap plus en debuterande Petter. Uppmuntrade av  positiv laganda och otroligt effektivt anfallsspel pressade vi Bryggan från första minut. Bollarna gick som på ett snöre mellan svartklädda bolltrollare och trötta Bryggan-killar pressades hårdare och hårdare ner i egen målvakts knä. Vi var en vuxen karl som med både starka och varsamma nypor höll en ostyrigt barn hårt i famnen tills det lugnat sig. Vi var starkare på varenda position! Bryggan stod på knä.

När tio minuter återstod av matchen (just efter att Bryggan gjort 3-0, för övrigt) exploderade vi. Först Patrik. Han pepprade in bollen, hårt och skoningslöst, och han skrek "JAAAA NU JÄVLARRR" samtidigt som bollen formade nätet till en strut bakom Bryggans målvakt och redan i nästa anfall tog Petter bollen och valde inte att passa en framrusande Anders, utan han sopade in nästa reducering på egen hand, hårt och välplacerat, och han skrek också och knöt båda nävarna och bakom sig rusade Anders vidare i en stor lov och utan att sakta snodde han bollen direkt på Bryggans kick off och fortsatte sin elips i sitt obarmhärtiga maratontempo, men denna gång med bollen hos sig, i sitt trygga sydsvenska förvar, och efter att ha tryckt in bollen i nät, som om han hade slagit näven hårt i bordet, fortsatte han sin rundbana, skrikandes rakt ut i mörkret och från hans vidöppna käft stod en isblå pelare av hård och het andedräkt och vi andra skrek också, som gamlingar...förlåt, det ska givetvis vara galningar.

Så att 3-3 blev det.

Veckans måsteBarnes

19.45. Torsdag. Svart uniform.
Kommentera!

Torsdagslaget nu på torsdag

Match torsdag 19.00. Dresscode: svart.
Kommentera!

A Blekinges in Göteborg

Avenyn, torsdag kväll, runt sjusnåret. Vid vad som i lokaltidningen G-P benämnts som "den största räkfrossan sedan salig Cederhöks dagar" sitter en gravt berusad Barnes-back bakom ett gigantiskt berg av räkskal. Haklappen har hamnat på sniskan och fingrarna är blanka av räkspad. Någonstans i bakgrunden hörs Snowstorms "Sommarnatt". Vid bordet bredvid sitter en busslast grå pantrar från Hyltebruk. Tydligen fyller någon Siv 80 år. Solen håller på att gå ner och försvinner till och från bakom den gigantiska Lasse Brandeby-statyn av SKF-kullager som nyligen uppförts. Lisebergskaninen dansar med ett rågblont barn på Götaplatsen och skratten ekar i samma takt som fräckisarna levereras längs det av liv sjudande långbordet. Men Barnes-backen börjar känna ett visst vemod. Kanske är det all sprit han bälgat i sig, kanske insikten av att hans kropp helt enkelt inte rymmer fler räkor. Men Barnes-backen - vi kan kalla honom Anders - kan inte skaka av sig känslan. Visst, det är ju det perfekta livet. Ölen flödar och räkorna ("havets spittekagor") vill aldrig ta slut. Men. Det är ändå något som känns fel, något som äter upp honom inifrån. Med sängen och TV4 Play i sikte reser han sig från bordet, sopar bort de mest uppenbara räkresterna från kroppen och börjar lomma bort mot Kungsportsplatsen. Han har inte hunnit mer än hundra meter innan han hör en välbekant stämma.

"Men vafaaaaaan! Tjeeeeeeenare Anders! Vänta, ska bara fjöla!". Patrik vinkar glatt, gestikulerar "vänta" och springer raskt iväg mot ett proppfullt buskage. På avstånd hör han Patrik hälsa på praktiskt taget varenda person som samlats kring det av urin slokande buskaget; "Tjeeeeeeeenare Glenne….tjeeeeeeeenare Rudas……tjeeeeeeenare Ebbot". 

Helvetehelvetehelvete! Vad fan gör HAN här? tänker Anders och plockar snabbt av sig haklapp och kräfthatt, torkar munnen och gör allt för skaka av sig berusningen. 

- Så ja, tjeeeeeeeenare Anders, hur e läget, vad fan gör DU här?

- Jobbar.

- Åh fan. Skaru ha en Fernet? Man har ju resurser, vettu. 

- Njaoo…

- Kom igen, för tjyven! Botten upp! Här firas det föllsedag, serru! Pata klack-kung firar!

- Jajadå. Och grattis.

- *klunk*

-*klunkklunk*

- Häääääärligt! Men du - jobbar, säger du?

- Eeeeh…ja.

- Hö-hö! Häääärligt! Samma här vettu! Man "jobbar" lite på dan och sen är det all-in från lunch som gäller! Filmproducent nu, vettu… Hö-hö. Ah, vänta lite bara! Tjeeeeeeeenare Classe! Sorry. Fullt ös och Kalle på Finspången, vettu. En till Fernet?

 - Nä….jag ska nog….

- Kom igen! Det är ju fecke, ju!

- Jamen, VAFAN DÅ! Ok, så här är det. Jag jobbar SÅ KLART inte här. Och ja, jag är full som ett jävla troll. Jag är här för att bli hel i själen. Långt ifrån de smutsiga jävla grusplanerna i Abrahamsberg! Jag ORKAR inte vara stommen i det där förbannade korplaget längre. Vecka efter vecka tas man för given. Och får man någonsin nått tack för det? Va? Va? Va? Nej!  Aldrig! ALDRIG I HELVETE! De kan kämpa på bäst de vill med att försöka ragga avbytare sekunder före matchstart. Jag bryr mig fan inte. Jag har fan ställt upp i tio år och aldrig fått ett tack. Nu kan de känna hur det känns att spela vecka efter vecka utan sin själ, sin ryggrad, sitt hjärta!  Jag stannar fan här tills de fattat. Har hyrt en etta i Biskopsgården och tänker inte röra mig härifrån förrän jag är hundra på att de fattat. 

- ooook….såatte..…..Fernet?

- *suck* Visst.

Minnebergs Krogh - Barnes Utd 2-0 

Torsdagens sockerlag

Match 19.00. Torsdag. Kommentera! Svart tröja - Fiffan tar med gulgröna västar om det skulle behövas.

Holding on ´Til the Last Bone Is Crushed

Kort matchrapport från vårt möte med serietvåorna. Som var bra ju. De hade några killar som var riktigt snabba i fötterna och de hade folk med bra tajming och de kunde dra på stänkare så det visslade och så...och vi kan ju alltid skylla på åldern. Men efter en rekordkomplicerad laguttagning ställde Barnes upp med ett lag som minsann inte tänkte ge sig så lätt. Vi tänkte inte bli behandlade som gubbar, vi tänkte inte be om ursäkt, nu var de slut på den där smygande obehagskänslan (samma känsla som man får när folk runt en diggar med i Alina Devecerskis "Flytta på dig" - om man någonsin känner sig gammal och möglig är det just när den låten spelas. Och spelas gör den var man än befinner sig, hela jävla tiden. På p3 går den non-stop, kör man bil till och från jobbet hör man FLYTTA! FLYTTA! FLYTTA! FLYTTA!  minst tre gånger, på Ica, när man pressar minnet att minnasFLYTTA! FLYTTAköttfärsFLYTTA!   FLYTTA!
FLYTTA!mjölkFLYTTA! FLYTTA!tandkrämFLYTTA! FLYTTA! FLYTTA! och man mår fysiskt risigt när man hör den, blodtrycket stiger, tinningarna ömmar och man väser ...kftn! tyst mellan tänderna. Ack ja, dessa ungdomar) av att vara en smula tandlös. Och visst, i och med nyförvärvet Markus, med fina folkbollsmeriter, såg vi riktigt vassa ut inför kick-off. Därefter utspelade sig ett ytterst ordinär korptillställning, dråpliga missar, bra brytningar, stolpar och ribbor, domartabbar och höga tillrop, ni vet hur det det brukar vara. 0-0 i halvtid och 0-0 en bra bit in i andra, men med ett Barnes som sakta drog sig tillbaka mer och mer och hoppades på kontringsmål (vilket i viss mån höll på att lyckas när matchen fortfarande var mållös). Sista tio gjorde motstånd tre mål och kunde således rättvist få vinna, men det var en seger som satt rättså hårt inne. Vi ger oss inte i första taget! Om man bara sänker diskovolymen lite, några snäpp bara, är vi fortfarande där och tuggar.

Markus debuterar i Barnes Utd!