Boogie woogie med Barnes Utd

Det var som ett av de där ändlösa crescendona som Robert Wells underhåller (?) sin publik med. En låt som bara ska avslutas men aldrig tar slut. Bara för att visa publiken hur sjukt duktig och hur stört roligt man har. Anfallen mot stackars stackars Tidsfördrif tog aldrig slut. Passning på passning, pang pang pang pang, och upprullning på upprullning. Vi var så överlägsna och vi spelade så bra att det blev mer snyggt än effektivt. Ett noll, Anders. Två noll, Lundin. Tre noll, Kungen.

Tidsfördrif kastade in handduken, satte sig till rätta och fick sig en rejäl boogie woogie-show i andra halvlek. Ett typiskt genomsnittsanfall gick till på följande sätt (stoppa gärna in en bra Charlie Norman i cd:n nu): Fredrik rullar ut bollen till Anders. Anders till Jeppe, Jeppe till Anders, Anders till Peter, Peter till Kristofer, Kristofer till Peter, Peter till Anders, Anders till Kungen, Kungen till Janis, Janis till Kungen, Kungen till Martin, Martin till Peter, Peter till Janis, Janis till Succé-Erik, Succé-Erik till Kalle, Kalle till Peter..............(fyra minuter senare).........Örtquist till Jeppe, Jeppe till Anders, Anders till Peter, Peter till Kristofer, Kristofer till Peter, Peter till Anders, Anders till Kungen, Kungen till Janis, Janis till Kungen, Kungen till Martin, Martin till Peter, Peter till Janis, Janis till Succé-Erik, Succé-Erik till Kalle, Kalle till Peter....

...och så rullade det på, Barnes Uniteds fantastiska Boogie Woogie-show.

Det var kallt ute, sa jag det?

Fredrik var trummis
Kungen, Jeppe, Anders spelade bas.
Janis, Peter, Kristofer, Örtis, Martin spelade piano
Kalle och Succé-Erik spelade gitarr.