DDR

Skumt att något som är under så pass stor kontroll kan barka nåt så infernaliskt åt helvete. Vi hade spikat igen ju. Det var nästan så att det kändes som vi spikat igen för gott. Hur länge höll vi nollan? Typ...130 minuter? Vi var omtalade av motståndare på internet, beryktade och fruktade. "Barnes Utd", skrev de, "de gör ett snabbt mål och sen möts man av en svartklädd köttmur". Perfasmurf!, sa vi glatt, satte en strut i mitten av första och murade upp den svartblänkande massan av pur list och hårdhet. Struten vår, för övrigt, var härlig. En retur på en retur på en retur på en retur. Succé-Erik och Ville, käftsmällar på läder, blodsmak och grus, "men det var var väl faaan", skrek nån, och till slut en befriande knock och så hade vi ett - noll. Fredrik, Viktor, Buss-Magnus och Anders gnuggade händerna här. Äntligen dags att samla trupperna. Äntligen dags att göra det vi är bra på. Att hålla nollan. BK Rally flyttade upp spelet. Fler av de gula följde med i anfallen. De slog inlägg och de försökte i djupet. De hade inte en chans. Någon tokfan försökte dribbla. Förbi Viktor. Smart kille liksom. När domaren blåste för halvtid borstade vi av oss dammet och smålog. Kontroll. Vi är sataniskt hårda. Vi är abnormt smarta. Vi är DDR.

Därefter rasade allting. Inte plötsligt och chockartat, snarare plågsamt och sorgligt. Egentligen kunde man se det från BK Rallys första anfall. Ett hårt inlägg eller ett löst skott, skit samma, Fredrik tecknar att den går långt utanför, han släpper den. Bollen tar i stolpen. Därefter följer missförstånd, markeringsmissar, bortslagna kontringar, missade positioner och lama skott. Och givetvis märkte BK Rally detta. Givetvis känner de hur vi håller på att tappa kontrollen och lika svidande glasklart känner vi samma sak. Men helt plötsligt för vi chansen. Ett lysande inlägg från Viktor når Ville och han klappar till och träffen är perfekt...men Rallys målis gör en enastående reflexräddning...och Rally kan fortsätta sitt mosande...

Ett - ett när det är typ tio minuter kvar. Inget att göra åt, killen fick en retur efter strul framför mål och kunde lätt näta.

Ett - två när det är typ tio sekunder kvar. Inget att göra åt, killen fick en retur efter strul framför mål och kunde lätt näta.

I ett moln av damm i solens bleka försommarkvällsstrålar föll DDR. Många var nog glada, de såg den onda svarta muren som ett hot. De brukade få se ett lag där alla jobbade hem, där alla tog sitt ansvar för att försvara en ledning och där anfall efter anfall nekades, som om det vore enfaldiga och dumma frågor: "Ursäkta, kära Barnes, är det okej om vi får göra ett mål?" ... "Vill du dö?", fick de normalt till svar. Men de sista tio minutrarna fick de se ett Barnes...som de inte visste fanns. Och det mest skrämmande är att det visste inte vi heller.