Medvind för Barnes.

Barnes Utd tågade sannerligen man ur huse inför prestigemötet mot Västra Sidan. Brödrarskapet Kalle var där med sina hårda skallar, Speks lakejer slöt upp med sina snabba ben, radarparet Robert och Anders var där, mittfältsjihadarna med Ville, Martin, Jonas Ö kom, Fredrik med sina lager av vindbyxor och varma tröjor, Leif med sina bisarrt hårda skott...är det match mot Västra Sidan då jäklar! Sydamerikaexporten Jonas K/ Kungen/El Chele/Kjelle var även på plats, men en liten släng av malaria hindrade honom från spel. Jesper var väl den ende som inte var på plats, ety en middag med blonda tärnor i ljuva vårklänningar lockade mer. "Solbruna armar och solblekta ögonfransar", tänkte Jesper, "långt böljande hår och sommarängsparfym...nä, Västra Sidan får ursäkta, men jag stannar hos mina tärnor".

Å andra sidan hade vi en livs levande farsa med vid sidlinjen! Ni vet, en sån som står i varma kläder och hoppar lite jämfota i blåsten, en sån som har en mössa som inte finns längre, nån julklapp från nån moster 1979 kanske, och vad är väl Jespers middag bland tinnar och torn jämfört med en tvättäkta skjutsande hoppande farsa med skum luva? Det var som när man själv var liten och farsorna i laget turades om att skjutsa och man tittade lite på dem och tänkte att han, Berras farsa, han verkar kool/gammal/tjock/tokig/whatever. Barnes farsa var Janis (pappa till delar av Speks lakejer) och har man en farsa vid sidlinjen har man ett väldigt bra utgångsläge. Inbringandet av lugn och trygghet blandat med ett hedeligt snålblåsigt jävlaranamma är viktiga komponenter i gruskorpen, och bara skjutsande sidlinjesfarsor kan mana fram till sånt, det vet varenda grabb som har haft skrubbsår på knäna.

Matchen då. Trevande trevande. Dutt dutt. Många felpass från Barnes. Västra började bäst, de kontrade på bred front och hade helt klart ett bättre fungerande spel. Barnes försökte passa sig fram, spela vägg och löpa i luckor, men nä - det fungerade inte riktigt. Västra Sidan å andra sidan passade ut på sidan och sedan inlägg och där älgade två tre stycken anfallare fram och det kändes att det kunde bli farligt hela tiden nästan. Robert, Anders och Viktor i Barnes försvar motade anfall efter anfall, denna trio var som berg denna kväll, de var så jäkla bra och så jäkla stabila, och när de hade motat sitt 25:e anfall kunde vi äntligen kontra. Äntligen! För, som alla vet, Barnes har sjukt vassa kontringar. Ett par snabba steg, en snabb passning i djupet, skott av Succé-Erik, Ragge tar returen och bredsidar kallt, lågt och välplacerat. Ett - noll till oss.

Därefter började grodorna hoppa. Robert missade en passning, svor och åkte ut på fem minuter. Jonas Ö blev lite oömt behandlad, svor, fem minuter. Nu är varken Robert eller Jonas några korgossar gällande svensk språkvård ur kristet perspektiv, det ska erkännas. Robert har exempelvis kallat Jesper för "en äggsjuk bög" under en bordshockeymatch och Jonas Ö är vida känd för sina målande snuskigheter, gärna med don från järnhandeln som pikant inslag. Om några av svordomshistoriska skäl ska få utvisning är just Robert och Jonas två helt okej val. Men det sved och det var tungt att ha två man mindre på planen där i slutet av första halvlek. Vi backade hem med hela laget, det var rörigt och trångt, det osade katt gång på gång, men vi redde faktiskt ut stormen. Inte helt smärtfritt, men helt okej.

Andra halvlek. Bättre spel av Barnes till en början. Leif eller Ville sög in bollarna på mittplan och fördelade fint. Några soloprestationer höll också på att ge resultat. Kantlöpningar slet sår i Västra Sidans försvar. Men några kvalificerade farligheter hade vi väl egentligen inte, men det var okej ändå, som sagt, vi kontrollerade situationerna och spelade klokt. Men mot slutet av matchen blev vi pressade. Västra Sidans kontringar började åter slå mot oss, våg efter våg. Fredrik lyckades tumma ett skott ut till stolpen, Robert nickade bort inlägg så att hans gråa hår ven i luften, Viktor stängde alla löpningar med sin ladugårdsdörr till ryggtavla och Anders tajmade brytningarna så perfekt som bara Anders kan...vi höll tätt, men vi var riktigt jäkla pressade. Men så svor en i Västra Sidan. Det var fyra minuter kvar och han åkte ut för sitt besvikna "men va fan" och då kändes det som om hela Västra Sidan sjönk ihop och såg att slaget var förlorat. Domaren blåste av och Barnes tog säsongens första fullpoängare. Ingen höjdarmatch, men bra försvar och en jäkligt bra laganda får ses som det som fixade segern. Och en farsa såklart. Med skum mössa.