Summering

I mångt och mycket blev det en sedvanlig Barnessäsong. Ena dagen var vi Brage, nästa Milan. Och vår silly season pågick ända fram till sista match. Det var värvningar, lån, avhopp, klubbyten och det ena med det andra ända tills den feta kvinnan sjöng och Barnes avslutat säsongen på en ganska intetsägande femteplats. Ändå var det kanske året då vi började hitta rätt i spelsystemen. Genom att alternera mellan en defensiv 2-3-1-uppställning och en mer aggressiv 2-2-2-dito lyckades vi hitta relativt effektiva vägar - i alla fall under seriens andra halva. Ty sent vaknar syndaren, och enligt den devisen består hela Barnes av emigranter från Sodom och Gomorra. Och årets främsta syndare var:

Årets mål: Succé-Erik till Jonas till Succé-Erik till Jonas till Succé-Erik till Jonas och i mål. Två gånger om.

Årets match: Oavgjort mot Cimoi. Bara för att de inte vann.

Årets tackling: Tälje-David mot Cimoi. Så svarta ögon har inte setts sedan Keith Richards tvingades byta blod första gången.

Årets succé-nyförvärv: Succé-Erik. Kommentar överflödig.

Årets hjältar: Tälje-trojkan.

Årets icke-spelare: Mattias L. Blev det en endaste match?

Årets playmaker: Ville.

Årets comeback: KUNGEN.

Årets luftwaffe: Lundin.

Årets målsumpare: Lundin.

Årets saknade äkta män: Rickard och Mattias J.

Höstens saknade kvasi-skåning: Erik

Årets spelare: Anders S. Alltid där. Alltid grym.

Vi ses i Liljeholmen!